I forgot to upload this article about my previous exhibition “A thousand word says more than a picture” at Urban Artroom that opened on the 8th of June this year. The article was written by Helena Krantz and was publish in Göteborgs Fria Tidning on the same days as the opening of the show (online on the 10th of June). The article was part of a ongoing series of articles called “Kulturarbetaren” (culture workers) and I was very happy with the text. We had a quite long discussion down at the harbour in Göteborg. Unfortunately the article is only in Swedish but I guess you already know the shortcuts to translate the article. Enjoy the reading and do not hesitate to contact me if you have any questions about the exhibition or my work.
Göteborgs Fria Tidning is a independent non-profit newspaper owned by the people working for the newspaper. Its focus mainly on issues such as; environment, justice, animal rights, democracy, equality, feminism, peace, globally and locally.
Support them! we need an alternative voice to this gray landscape of news we are daily feed with
I am now in discussion with some very sweet people about a very interesting project that hopefully will take place in a few month. Very exciting and I will of course share it with you if we come to an agreement.
”Det tog lång tid innan jag vågade kalla mig för konstnär”
KulturnyheterHans konst är bokstavligt talat gjord med små medel. Med hjälp av alfabetsstämplar, foton och en avancerad stencilteknik berättar Casper Johanssons tavlor historier. GFT:s serie Kulturarbetaren går vidare med en konstnär som efter flera år i Burma är aktuell med sin första utställning i Sverige.
Publicerad: Måndag 10 juni 2013 | 10:45
I dag är det vernissage för Casper Johanssons utställning Tusen ord säger mer än en bild, hans första i Sverige sedan hemkomsten från Burma i januari och det är en engagerad konstnär GFT träffar vid Röda Sten.
– Tavlorna har en berättelse, säger han. Det finns en pacifistisk tanke och man kan nog säga att de har ett budskap men jag vill inte trycka ner något i halsen på folk, besökarna får bilda en egen uppfattning. Förhoppningsvis föder tavlorna tankar.
Han har arbetat fram en egen och mycket speciell teknik som gör hans tavlor unika. Motiven framställs genom stämplade bokstäver som genom olika många lager ger en bild. Hur han kom på metoden kan han inte svara på, men han ser det som ett dubbelt sätt att föra fram en historia.
– Ofta börjar det med något jag reagerar på, något som inte är bra och då tar jag en bild utifrån det. Sedan manipulerar jag fotot i datorn och utifrån det stämplar jag med bokstavsstämplar tills det blir rätt motiv. Och bokstäverna bildar ord eller meningar jag vill få fram med bilden.
Han tycker att det faktum att det finns konkreta ord i själva bilden kan bidra till en speciell styrka.
– Jag är dålig på att skriva men bokstäver är vackra och ord kan bli väldigt starka, säger han.
Efter uppväxten i Vänersborg hamnade han i Göteborg och att vi träffas vid Röda Sten är ingen tillfällighet. Casper Johansson känner sig hemma mellan graffitiväggen och vattnet, den krokiga vägen till heltidskonstnär har gått via både graffiti och livet som sjöman.
– Det tog tid innan jag vågade kalla mig konstnär, innan jag fattade själv att det faktiskt var det jag var, berättar han.
Det var Burma som gjorde det. Och FN:s villkor för utlandsanställda som ger även deras medföljande makar en viss inkomst. När Casper Johanssons fru fick ett FN-jobb i Burma följde han med och plötsligt hade han ett gyllene tillfälle att på heltid satsa på något han bara har haft som fritidsintresse tidigare. Han berättar att det även i Burma började med graffiti, något som ledde till fler kontakter i konstvärlden.
Hans första utställning ägde rum i ett garage och hölls hemlig på grund av Burmas stränga censur. Ingen kritik mot landets styre eller något olämpligt i övrigt fick visas. I så fall tvingade censurkommittén bort de verken. Att anordna en ”svartutställning” medförde således en del risker och hade kunnat leda till utvisning eftersom hans motiv kunde ses som kontroversiella och kritiska.
– Det är klart att jag var rädd! Jag var ju medveten om situationen med en censurkommitté som kan dyka upp när som helst.
Den stränga censuren har sedermera släppt en aning och det har blivit allt friare för konstnärer.
– Men fritt är det ju ändå inte, myndigheterna har någon sorts koll. Vid min senaste utställning tog jag och min samarbetspartner bort några bilder med vapen som vi visste skulle kunna ställa till problem.
Trots orättvisor i landet och restriktioner för konstutövare håller han Burma varmt om hjärtat. Det har gett honom inte bara vänner för livet utan även ett ökat politiskt intresse som har följt med i hans konst.
– Mitt sociala medvetande och engagemang har växt, säger han. Jag visste inte mycket om Burma när jag kom dit men lärde mig väldigt mycket. Nu känner jag en vilja och ett behov av att sprida den kunskapen. Det finns enorma orättvisor som bör belysas, men också människor som är otroligt öppna och varma. Kulturscenen till exempel är jättespännande och graffitirörelsen växer ständigt. Hur många utanför landet vet det?
Han säger att han har lovat både sig själv och burmesiska vänner att berätta om landet. Konsten är hans verktyg.
– Även om konstverket föds i något som inte är bra, kan ju resultatet bli fint.
